Fram till för ett par år sedan framkom det att den största konkurrensen gentemot höghastighetståg skulle vara bilar, bussar och kortare flygsträckor. Men sedan dess har ett nytt koncept utvecklat sig: hyperloop. Den beskrevs av sin utvecklare – Elon Musk – som det femte ledet inom transport. Hyperloop skulle skicka passagerare mellan städer i hastigheter som överkommer 950 km/h i kapslar som skulle flyta i vakuum. Musk koncept om hyperloop som han presenterade under 2012 möttes av skepticism och beundran. Men kanske främst det förstnämnda. Men idag arbetar inte färre än tre företag med samma idé för att förverkliga hans idé. Och Musk företag SpaceX är ett av de företagen som arbetar med det, kanske hårdast.
Det finns dock en skillnad
Men till skillnad från förarlösa bilar så kan inte den här typen av transportmedel använda sig av redan befintlig infrastruktur. Som bäst kan dessa hyperloop-tåg spara en viss kostnad genom att köras på redan befintliga sträckor där tågräls redan är placerad, och helt enkelt byta ut den befintliga rälsen mot en sådan magnetremsa som hyperloop-tågen kan köras på. Men skattebetalare kan förvänta sig en hög kostnad för att göra det möjligt att transportera dessa tåg under längre sträckor. Det gör dem så väl dyr och svåra att förutse när de faktiskt kommer att bli färdiga. Vidare skulle en sådan utbyggnad av en sådan infrastruktur ta så lång tid att man inte vet om det kommer att finnas redan ny teknologi när de är färdiga med hyperloop-tågen. Det gör det svårt för beslutsfattare att bestämma sig om det är värt att investera i ett sådant projekt. Framtiden ligger alltså kanske inte så långt borta men det kan trots det ta lång tid innan vi ser ljuset av dessa höghastighetståg på grund av ekonomiska kostnader.
Så vad kan vi förvänta oss?
Men vad kan vi förvänta oss under 2040 om vi bortser från de ekonomiska faktorerna som spelar in? I ett idealscenario så kommer alla former av transport – inkluderat det femte ledet – att vara snabbare, mer effektiva och vara bättre integrerat i samhället som helhet. Så väl fysiskt som digitalt. En person skulle i teorin under 2040 att kunna stiga på en förarlös kapsel utanför sin dörr, sätta sig ner, presentera sitt ”förarkort” antingen genom någon typ av digital tjänst eller en biomekanisk-teknologi. Destinationen skulle sedan bestämmas vare sig personen vill ta sig till en annan kontinent, en annan stad, eller bara en restaurang nedanför gatan. Det skulle helt enkelt bli enklare och vara en mer integrerad del av ett större mer komplext system av transport som kopplar samman hela världen snarare än bara sin stad.
Krävs vidare utveckling
Det här skulle självklart kräva vidare utvecklingar av tåg, flygplan, bilar, vägar och information- och teknologi, så väl som energi och infrastrukturen. Men det skulle också behöva en expansion av digitala trender, samt internet och hur AI fungerar. Samtidigt skulle konsumenter vara bekväma nog med att dela med sig data till dessa tjänster som ska transportera dem genom att använda sig en redan förutbestämd modell som man har valt sig av genom att koppla upp sig i ett moln. Det här är inte alls säkert att det är vad konsumenterna vill då det finns risker med det här. Och i kölvattnet av Facebooks senaste skandal har det vi sett hur väl privatpersoner värnar om sin data och i vilket utsträckning de vill att företag ska känna till deras personliga preferenser oavsett vad det handlar om.